Jag har ett slags kompulsivt behov av att dokumentera allt som händer, i alla fall de upplevelser jag uppskattar, det har till och med gått så långt att jag brukar känna att själva värdet i saker jag är med om, åtminstone till hälften, ligger i att jag senare kan dela med mig av dom till andra, att de blir bra historier som man kan återberätta. Ett tag var jag så fast i denna filosofi att jag tyckte det var totalt meningslöst att hitta på saker om jag inte hade min kamera med mig.
I vilket fall så stod jag där och tänkte att det absurda i att jag står här i mina trosor klockan sex en lördagmorgon när alla andra sover, äter banan och tittar på månen är fint nog, tillfredställelsen borde finnas där i, i upplevelsen, att den är bara min. Jag tänkte att om jag måste fotografera det så kommer jag inte njuta av det just nu utan bara fokusera på själva förevigande och därför missa upplevelsen, så jag lät bli.
Sen tänkte jag på det där blogginlägget igen och på den där forskaren som sagt något om att bara de saker som är extraordinära går från korttidsminnet och fastnar i långtidsminnet.
Jag blev orolig att detta tillfälle inte skulle gjort tillräcklig impact för att min hjärna skulle välja bevara det - och jag ville väldigt gärna komma ihåg det så jag dunkade mitt huvud nästan så hårt jag kunde i kanten av torkskåpet i hopp om att detta skulle göra händelsen mer utstickande för hjärnan, dock gjorde det inte så ont som jag hoppats så jag var inte säker på om det var nog för att fungera.
Så, för att förasäkra att jag kom ihåg det skrev jag, kl 06:52, ner det på baksidan av ett ark civil rights defenders-brevmärken, detta tog exakt åtta minuter, jag tänkte för mig själv att nu blev det här en historia ändå och att jag borde ta en bild trots allt, så jag sprang tillbaks till fönstret, månen var borta. Helt sjukt, på åtta minuter! jag var lite glad att den var borta, det gjorde att jag inte kunde förstöra det där ögonblicket genom dokumentation till eftervärden, så nu är allt världen får en bild från kl: 07:00 på morgonen av huset mitt emot. hammarkullen, vackert!
Jag antar att min point är att nu blir det precis så, som i inlägget, att ration mellan tiden de upplevelser man minns utspelar sig och tiden man sedan lägger på att återuppleva dem i efterhand är totalt FUCKED UP OUT OF PROPORTION, min upplevelse var typ en minut och nu har jag suttit i säkert 20 minuter och skrivit om det i förhoppning att det ska ta upp space i andras liv också! sjukt när man tänker på det. fast coolt också.
