from may 18
scrabbled on some kind of tea-spilling-protector-napkin-thingie
at café brogyllen after my friend abandoned me.

this is me now (as one of my role models amy diamond would have said)

so forget all the wicked stuff happening in this blog before today, from now on this is just a showcase of random artwork made by me! and also, i've decided that i am going to be international. so, from now on i'm gonna write in a language known as english (yes, that's the language you're reading right now) so that i can SPEAK TO THE WORLD!

brainfuck

så, eftersom jag vaknade kl sex på kvällen igår har jag inte kunnat sova inatt. kl 06:51 imorse hade jag fortfarande inte lyckats somna, jag stod i grovköket (skrubben mellan köket och toaletten där man typ ska tvätta stora saker och liknande), åt en banan och tittade på fullmånen utanför. Den var helt sjuk! Totalt jättestor, rund och orange precis ovanför betonghuset mitt emot, dessutom var det gryning så himlen var blå. Jag kände plötsligt ett begär att springa och hämta min kamera för att föreviga den men hejdade mig när jag kom att tänka på inlägget om att leva i nuet på you are not so smart - a celebration of self delusion som mattias länkat till. Bland annat handlade det om hur man ofta missar själva resan för man är så fokuserad på målet.
Jag har ett slags kompulsivt behov av att dokumentera allt som händer, i alla fall de upplevelser jag uppskattar, det har till och med gått så långt att jag brukar känna att själva värdet i saker jag är med om, åtminstone till hälften, ligger i att jag senare kan dela med mig av dom till andra, att de blir bra historier som man kan återberätta. Ett tag var jag så fast i denna filosofi att jag tyckte det var totalt meningslöst att hitta på saker om jag inte hade min kamera med mig.
I vilket fall så stod jag där och tänkte att det absurda i att jag står här i mina trosor klockan sex en lördagmorgon när alla andra sover, äter banan och tittar på månen är fint nog, tillfredställelsen borde finnas där i, i upplevelsen, att den är bara min. Jag tänkte att om jag måste fotografera det så kommer jag inte njuta av det just nu utan bara fokusera på själva förevigande och därför missa upplevelsen, så jag lät bli.
Sen tänkte jag på det där blogginlägget igen och på den där forskaren som sagt något om att bara de saker som är extraordinära går från korttidsminnet och fastnar i långtidsminnet.
Jag blev orolig att detta tillfälle inte skulle gjort tillräcklig impact för att min hjärna skulle välja bevara det - och jag ville väldigt gärna komma ihåg det så jag dunkade mitt huvud nästan så hårt jag kunde i kanten av torkskåpet i hopp om att detta skulle göra händelsen mer utstickande för hjärnan, dock gjorde det inte så ont som jag hoppats så jag var inte säker på om det var nog för att fungera.
Så, för att förasäkra att jag kom ihåg det skrev jag, kl 06:52, ner det på baksidan av ett ark civil rights defenders-brevmärken, detta tog exakt åtta minuter, jag tänkte för mig själv att nu blev det här en historia ändå och att jag borde ta en bild trots allt, så jag sprang tillbaks till fönstret, månen var borta. Helt sjukt, på åtta minuter! jag var lite glad att den var borta, det gjorde att jag inte kunde förstöra det där ögonblicket genom dokumentation till eftervärden, så nu är allt världen får en bild från kl: 07:00 på morgonen av huset mitt emot. hammarkullen, vackert!


Jag antar att min point är att nu blir det precis så, som i inlägget, att ration mellan tiden de upplevelser man minns utspelar sig och tiden man sedan lägger på att återuppleva dem i efterhand är totalt FUCKED UP OUT OF PROPORTION, min upplevelse var typ en minut och nu har jag suttit i säkert 20 minuter och skrivit om det i förhoppning att det ska ta upp space i andras liv också! sjukt när man tänker på det. fast coolt också.

det improvicerade galleriet

Nu har jag fixat ett provisoriskt galleri där jag kommer samla alla heta alster som uppkommer i denna processen. Hade tänkt bygga ett, men jag är lite ute och cyklar när det kommer till att slänga ihop websidor sådär i en handvändning så detta får duga så länge.

SE och njut.

spöken

kamera: zeiss, film: kodak 400tx

kamera: zeiss, film: fomapan 400 action

så, detta är mina allra första kopierade bilder från mörkrummet, det var ganska spännande faktiskt och inte alls så plågsamt som jag minns det, däremot blev jag lite lätt hög på ångorna och fick en crazy huvudvärk eftersom jag inte har någon ventilation, ja, jag är en plågad konstnär.

ps. lägg märke till den mycket extraordinära spöktekannan i högra hörnet på den nedre bilden, den är viktig. ds.

portra-party!

Jag har nu tillhandahållit stora kvantiteter av film som jag beställt, eller i allafall tio rullar.. varav den jag är mest uppspelt över är Kodak Portra VC (i 120-format) som är en färgfilm med extra intensiva färger! Jag tänker att det kommer bli sjukt coolt att ta färgbilder med mina gamla, gamla kameror..

Den andra filmen jag köpte var Fomapan 400ASA 120 som är en svartvit film (ja, den billigaste jag kunde hitta), vissa verkar tycka den är helt okej - till och med bra medan andra påstår att den är renodlad skit. Well, jag tänker att det är värt ett försök, när allt kommer omkring tycker jag ju att ICA's sjukronors tortillachips är godare än Santa Marias tjugomiljarderkronors.

Huh, vem hade kunnat tro att det skulle sluta med att jag namedropade chipsmärken..

Jag skäms.

filmfiaskot

Eftersom jag är lite långsam och först nu satte planen om denna dokumentation har ju en hel rad händelser inträffat mellan mörkrumsbyggandet och denna dag. Jag hade tänkt lägga upp allt här i kronologisk ordning först, men eftersom redan halva terminen har gått skulle det bli omöjligt att hinna ikapp, därför har jag nu bestämt mig för att denna dokumentation helt enkelt får börja mitt i processen. Jag kommer varva inläggen med sådant som redan hänt under terminen, kanske blir det förvirrande, men livet ÄR förvirrande, så acceptera det.

Så, vad jag försöker säga är: denna logg är inte direkt kronologisk. Dock heller inte o-kronologisk.

Här följer min logg från torsdagens arbete, enjoy!

Torsdag 28 oktober

Nu ska jag framkalla två filmer från fotosessionen i helgen, jag tvingade min vän Lars att klä ut sig, vilket han gjorde.

Jag är lite, lite nervös att jag kommer fucka upp allt (eftersom jag inte ens vet om jag exponerat rätt) men hur svårt kan det vara liksom?

Jag har fotograferat med två olika kameror, den ena är en Kodak No. 2 Brownie och en Zeiss Ikonta 520/2.

Dock kom jag på nu i efterhand att filmen jag använde i lådkameran som jag dessutom aldrig fotat med innan var en film med ISO 100, något jag inte alls tog med i beräkningarna vid fototillfället, vilket inte ser så ljust ut (fotogubbe-ordvits) eftersom vi fotade under ganska mörka förhållanden när solen höll på att gå ner..

i vilket fall skall framkallningsprocessen nu börja, jag återkommer.

Jag är tillbaka! Med aningens ledsamma (men inte helt oväntade) nyheter, 100-filmen blev en total katastrof, 400-filmen verkar det dock finnas något på, fast den är lite lätt lila, jag vet att det betyder något, jag minns bara inte vad...

Som ni kan se har alla mina tre filmer (den första är en testfilm jag framkallade för ett tag sedan) en sak gemensamt, förutom att de är bevis på min fallenhet att underexponera bilder, nämligen att de första 20 centimeterna av filmen varit svart, eller näst intill svart.

bild 1: kamera: Zeizz, film: kodak tmax 400
bild 2: kamera: Zeiss, film: kodak tx 400
bild 3: kamera: Ikonta, film: kodak tmax 100

På den första filmen trodde jag det berodde på min lite väl flitiga, och relativt ofta av misstag, dubbelexponeringar, men nu tror jag det kanske har något med hur jag sätter i filmen i kameran eller hur mycket jag drar fram den.. Vad det än är så måste det förhindras för jag har minsann inte råd med att förstöra en tredjedel av varje filmrulle..

Jag önskar jag var gjord av pengar, eller vänta, nej det gör jag inte alls, det skulle ju se helt sjukt ut.

Vet någon vad jag gör för fel, isf får ni gärna upplysa mig!